Varför?

Det är idag mycket svårt för manliga afghanska medborgare att få uppehållstillstånd i Sverige. Trots löften från Migrationsverket om ny prövning efter talibanernas maktövertagande 2021 så meddelas nya avslag hela tiden. Många afghaner kontaktar mig, frågorna varierar men desperationen är konstant:

Vilket land är bäst att fly till? – Vilken väg ska jag ta? – Jag orkar inte längre, orkar inte leva längre! – Snälla hjälp mig! – Hur är det i England, Brasilien, Finland, Irland, Island, Spanien, Italien? (Förutom de vanligaste länderna Frankrike och Tyskland…)

Många flyr nu från Sverige för andra eller tredje gången sedan de kom till Europa. En del har även hunnit med att deporteras till Afghanistan, och sedan tagit sig tillbaka. Vissa har blivit tillbakaskickade till Sverige från både Tyskland och Frankrike! På grund av Dublinförordningen finns idag ett stort antal människor som flyr fram och tillbaka, inom Europa. De blir “dublin” i Sverige och “dublin” igen i nästa land: ett förtvivlat letande efter ett land där man får stanna. Ett land där man kan leva och bo, arbeta och försörja sig, lagligt. Den farliga vägen över kanalen till Storbritannien är inget som avskräcker eftersom det inte finns något alternativ. Man tar sig varsomhelst där det finns ett hopp, eller där man TROR att det finns ett hopp, om att få stanna.

Detta gör att vi i Europa idag, i ett flertal städer, har afghanska medborgare som talar perfekt svenska och som ofta är utbildade inom bristyrken, men som ändå tvingats lämna Sverige – ett enormt slöseri. Om man nu inte bryr sig om de humanitära konsekvenserna så borde Sverige se de rent ekonomiska konsekvenserna av sin migrationspolitik. Många av dessa svenskafghaner får asyl i Frankrike – med samma asylberättelse som i Sverige gav avslag – och kan därefter helt lagligt bidra till den franska ekonomin.

Hur är det möjligt att länder i EU fattar så radikalt olika beslut gällande afghanska flyktingar? Frankrike anser att Afghanistan är ett land i krig där det är omöjligt att leva, medan Sverige hävdar att det är fullt möjligt att även som konvertit/ateist och/eller hbtq återvända till Afghanistan – bara man inte ”visar det så öppet” samt inte återvänder till sin hemstad.

För att uppmärksamma denna absurda situation ger jag mig nu återigen ut med min cykel, i de drabbades spår. Jag inleder min cykelfärd i Paris, där jag avslutade i höstas. Jag cyklar söderut genom Frankrike, över Pyrenéerna mot Portugal och slutligen till södra Spanien.

Jag vill samla in pengar till LAMSF (Les amis des migrants suédophones en France), den förening i Frankrike som jag samarbetar med och som hjälper så många av våra svenskafghaner. Idag är det minst 5000 personer som efter avslag i Sverige sökt sig till Frankrike, varav majoriteten har fått asyl.

Faludden, September 2023

Jag heter Eva Hållsten, är konstnär och bor på Gotland. Jag började arbeta med flyktingar 2015, då väldigt många kom till Sverige och det fanns en känsla av välkomnande och öppna hjärtan. Första åren arbetade vi med att ordna eget boende till ett 50-tal personer och vi organiserade aktiviteter och hjälp med praktiska bestyr. Med tiden handlar mitt arbete mer och mer om möten och resor till advokater och Migrationsverket, råd inför vidare flykt, hjälp till papperslösa och allmän rådgivning till volontärer.

Stötta mitt projekt med en gåva till LAMSF (www.lamsf.fr)

Swish +46 73 907 26 80 (Märk betalningen LAMSF)
Banköverföring: IBAN FR76 1010 7001 3400 1190 6973 570, BIC BREDFRPPXXX

[1] Dublinförordningen, eller förordning (EU) nr 604/2013 (tidigare förordning (EG) nr 343/2003), är en europeisk förordning som reglerar vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan inom Europeiska unionen. Förordningen utgör en viktig del av den gemensamma asylpolitiken. En grundläggande princip är att en asylsökande endast kan få sin ansökan prövad i en av medlemsstaterna, vanligtvis i den där den asylsökande först reste in till unionen.