Eva bikes – Eva cyklar – Eva en vélo

Så jag bara har pyttelite med mig på cykeln…matsäck, regnkläder, cykelpump, powerbank.

Så himla smart ! Alla andra – eller inte alla – men många- gör så. Skickar bagage alltså.

Istället för att som i går försöka åka tåg förbi de högsta bergen och mest trafikerade vägarna – men jag kom ändå tillbaka till nästan samma plats .🤣

Alla biljett försäljare har nämligen helt olika idéer om vilka tåg man får resa med cykel på.

Men det var ju fint att åka tåg en hel dag också, fram o nästan tillbaka. Då vilar jag benen, samt kan plugga persiska.

Jag cyklar om mängder med folk som vandrar idag, på sommaren måste det vara jättejobbigt .

Ringklockan gick sönder nånstans. Då ”please, excuse me, thanks, gracias” …hela tiden när jag måste komma förbi på de pyttesmala vägarna

Överallt små soffor och bänkar till alla vandrare att vila på

Frågan här ställs av en bror i Frankrike som har uppehållstillstånd sedan flera år , hans bror i Sverige som har utbildning arbete och lägenhet måste lämna. Frankrike-brodern förstår inte vad MV kräver.

Det här händer hela tiden – nu har denna kille en bror (= trygghet) i Frankrike, så helt ensam är han inte. Men varje gång blir jag lika ledsen över detta sätt att behandla unga människor på, förutom då att det är helt ekonomiskt oförsvarbart.

Brodern måste nu precis som alla andra börjar om med ALLT. Språk, utbildning, vänner, kontakter, bostad….

”Hej Eva” säger den trevliga värden som ger mig färsk jos o massa salt snacks, precis vad som behövs. Jag älskar att bo så här, man känner sig som hemma genast.

En står o tvättar kläder, två sitter och läser, två nya vandrare kommer in, några andra sitter och pratar och en kvinna undrar om vi vill ha minestrone, pasta, kyckling, sallat, glass, hamburgare, fisksoppan…hon ska laga maten och förbereda. Halv sju är det klart.

🌸 🌸 🌸 🌸 🌸 🌸 🌸 🌸 🌸

Rädslan för vad polisen ska göra med dig om de fångar dig, den är inte konstig att X får panikattacker eller att Y tror polisen ska ta honom. Rädslan att slängas tillbaka till rutan minus noll om man blir 18 månaders dublin igen gör de flesta helt skräckslagna.

Frågar Benjamin om han kan hitta en tysk prästkompis samt frågar mina fyra tyska kusiner.

Letar rätt på nästa vandrarhem till imorrn att skicka bagaget till . En liten by nu också, lite kortare sträcka eftersom det ska vara både brantare och regnigare imorrn. Upp 1000 meter.

Middagen här trerätters som serveras till långbord av ca 12 gäster. Pratar med vandrare från Tyskland, USA, Storbritannien, New Zealand…

Jag delar lappar om mig, mitt jobb o lamsf, får reda på hur asylpolitiken fungerar i New Zealand…,intressent

.