Eva bikes – Eva cyklar – Eva en vélo

Cyklandet genom Europa gör att så många tankar ställs på sin spets.

Jag tar en färja från Portugal till Spanien – bara cyklar ombord.

Står och tittar på vågorna, inte behövde jag hänga under en lastbil, gömma mig eller försöka få plats på en redan överfull alldeles för liten båt.

Ska jag sova på vandrarhem, hotell eller tälta på campingplats frågar de alltid efter mitt pass- vilket jag såklart tar fram, det registreras och jag ör alltid alltid välkommen.

Inte behöver jag leta efter de ställen man kan sova på utan pass, sova på en lastpall med en pressening över mig.

Jag cyklar runt i Europa och är alltid fullt förvisad – blir jag hungrig eller blöt kan jag stanna och äta, duscha eller sova, finns inga gränser.

Inte behöver jag ta reda på vilken gratismat som delas ut var nånstans just idag.

Detta är ju helt naturligt för oss födda i Europa.

Men när jag samtidigt under min cykling pratar med alla som frågar om vilket land man undviker polisen mest, finns det någonstans man inte blir dublin, var får man boende snabbast, hur länge måste man sova på gatan i Frankrike, hur klarar man sig utan ”asylbidrag” i 45 dagar , vad äter man då ??

Jag har tält, sovsäck, regnkläder och litet kök i min packning och kan göra mat nör jag vill, sova var jag vill.

Kontrasterna blir så stora i mitt huvud när jag svarar på alla frågor samtidigt som jag cyklar över flertalet gränser.

-”Tycker du jag ska återvända till Afghanistan” frågade en kille mig igår. Såklart har den frågan och rädslan aktualiserats nu efter Migrationsverkets nya samarbete med ett svartlistat flygbolag.

Jag cyklar vidare, pratar med väldigt många om situationen för afghanska medborgare idag. Det är många intressanta samtal, med en indisk kock i Portugal, en pakistansk falafel-kock i Spanien, en koreansk världsresenär,en amerikansk cyklist, ett franskt par på semester, en svensk tågresenär….jag börjar ju prata om Afghanistan så fort jag öppnar munnen….

Spanien är det fullkomligt underbart att cykla, man kan lita på att en cykelbana som påbörjas oftast inte slutar i ingenting, att bilarna håller avstånd när de kör om…att alla alltid är så hjälpsamma. Andra cyklister jag pratar med säger samma sak – Spanien är helt enkelt bäst.

Får man samma mottagande om man kommer som ensamkommande och letar ett land att stanna i ?

Varenda affär jag går in så frågar expediten vart jag ska och önskar god fortsatt cykling .

I en affär försökte en ung tjej lära mig säga apelsinjos på rätt sätt. Själva tar de alltid fram en översättningsapp för att kunna prata engelska, alltid såå hjälpsamma.

”Nej stopp madam – inte den vägen, den tar slut därframme. Cykla här, det är bättre”.

En koreansk cyklist kommer fram och frågar hur gammal jag är o vart jag cyklat, han ör 56 och cyklar kors o tvärs i europa. ” But alone??” säger öven han.

Det är nog den vanligaste frågan.

Alldeles nyss frågade en pakistansk falaffel-kock om jag verkligen cyklade själv, på riktigt ?? Han hade föresten flyttat från Storbritannien (efter 6 år med arbetstillstånd där) till Spanien, ”mycket bättre väder här”. Han lever legalt och har spanskt medborgarskap. Alla som ringer mig och frågar om de ska hänga under en lastbil, lämna fingrarna i Frankrike eller Tyskland eller stanna som papperslös i Sverige, inte kan de välja land efter vilket klimat de tycker bäst om.

Flera vanliga samtal idag också om resväg o råd att ta sig till Frankrike, det är så varenda eftermiddag nu.

Sist på kvällen/ natten får jag ett nödrop från en liten familj som landat i Paris, via Brasilien, för att söka asyl och inte vet var de ska sova inatt.

Till Brasilien lyckades en del få visum nu under en period direkt från Afghanistan/ Iran – men jag vet ännu inte alls hur de klarade av att ta sig därifrån.

Det är en vän som kontaktar mig, och denna familj är släkt till hans fru.